i går eftermiddag styrde vi (Daniel, Axa och jag) kosan mot Skellefteå och en kvällstävlingi rallylydnad. Det var första gången jag/vi tävlade i deras nya hundhall. Å, så fin hall. Stor & luftig med konstgräs underlag med någon typ av svikt så de även kan köra agilitytävlingar där. Jag gick i sockar och frös inte allför mycket om fötterna, trots att jag har helley hansen sockar på mig inne hemma. Det var 4 hundar inne i hallen samtidigt (en på banan, två på uppvärmningen och en som väntade vid bänkarna där man tar av skor/ytterkläder).

Jag var lite orolig om hon skulle hinna landa i den nya miljön, men tycker ändå att vi fick den tid vi behövde inne i hallen innan det var vår tur. Det var agilitysäckar och tunnlar efter sidorna på banan, men även vid uppvärmningen, så hon kunde kolla av de innan det var vår tur.

I A-klassen hade vi startnummer 22 (av 24) så det blev en väntan på nästan två timmar efter banvandringen. Uppvärmningen kändes bra, hon var taggad och ville jobba. Kände när jag kopplade loss henne att hon var lite obekväm/stel, själv var jag nervös, vilket förstås hon kände och upplevde mig konstig. Banorna var helt ok, jag visste att hon kunde alla moment utan och innan, dvs det var en bana jag visste att vi kunde klara med certpoäng, det gjorde mig nervös. Jag blir så förbannan på mig själv när jag inte kan kontrollera nervositeten, så Axa känner av den. Alla de tidigare klasserna har vi kunnat tävla utan press och jag har förmedlat en trygg förare/guide åt Axa. Nu när regelrevideringen med de nya momenten närmar sig (1/1) vill jag så gärna att vi ska ha klart championatet innan. Två cert återstår och därför anmälde jag oss till både Luleå och Skellefteå för att få ytterligare 4 chanser. Med facit i hand går det bara sämre för varje start vi gör.

Hon började med att släpa efter mig till startskylten, stressen ökade, suck. Vi klarade några moment, även om det gick lite svajigt. Sedan gjorde hon sin första utflykt för att nosa på några sandsäckar utanför banområdet. Jag "ropade" nej, nej, nej och hörde själv hur forserad jag lät, då jag var rädd att hon skulle gå över bandet och bli diskad. Hon kom tillbaka och vi fortsatte, men jag fick inte till känslan, bubblan vi brukade ha tidigare. Hon gjorde sedan en utflykt för att hälsa på domaren och vid 3:e utflykten tog jag fram leksaken och diskade oss. Tänkte göra något positivt på banan så hon skulle få en bra minnesbild till nästa runda. 

Vid nästa bana hade vi startnummer 9, så den väntan blev inte lika lång. Jag försökte hålla igång henne under hela uppvärmningen med fokus och samarbete, då jag vet att hon inte gillar smek & kel när vi ska jobba. Det fungerade bra ända tills jag tog av kopplet och vi närmade oss banområdet. Hon började slicka sig om munnen och gäspa (dvs hon gjorde det hon kunde för att lugna mig). Aaaaaa, jag blev så frustrerad och förbannad på mig själv så jag kokade av ilska. Vi "klarade" startskylten och första momentet "läggande under gång, kalla in", sedan kom ett hindermoment som också gick bra. Vid tredje momentet gled hon iväg och påbörjade en utflykt och jag sa till henne. Säkert aningen för bryskt då jag redan var irriterad på mig själv innan. Hon kom tillbaka och satte sig vid min sida. Där blev hon kvar! Momentet var "sitt, lämna, ett steg, kalla in, sitt" och efter jag tagit mitt steg och kallade in henne, vägrade hon röra sig ur fläcken. Jag försökte på alla sätt att få henne att flytta sig, men icke. Det var bara att gå tillbaka och klappa om henne för att få henne med mig (=disk). Vi gjorde ett-två moment, sedan kom vi fram till ett nytt inkallningsmoment (med en kon i banan några meter framför oss. Konskick tänkte Axa och skulle springa dit, varefter jag tog fast henne och hindrade henne att gå fram. Efter det ville hon inte alls vara med mig, hon nosade på skylten och drog sig undan. Jag tog fram leksaken och vi tog oss av banan efter att ha lyckats göra ett moment tillsammans.

Nu har det gått snart ett dygn, men jag är fortfarande besviken och arg på mig själv. Jag vet inte hur jag ska lösa denna knut. Visst har även de andra hundarna reagerat på min nervositet, på olika sätt/i olika grad, men så demonstrativt som Axa gör det - "Är du på detta sätt, vill inte jag vara med" har det inte varit med någon. 

Nu är det tre chanser kvar på detta år. Av de ska vi ta två cert resultat. Känns som en omöjlig uppgift, inte för att hon inte kan. Utan för att jag inte kan kontrollera min nervositet. Ju mer human banan är desto mer nervös blir jag. Är den svår/"omöjlig", blir jag inte lika nervös för då är det lika "kört". Men det är heller inget bra upplägg. Konstaterar att det är lättare att tävla flera hundar. Då hinner spänningen släppa eftersom och det blir inte lika mycket tid att vänta, då jag bara funderar och stressar upp mig.

Till första tävlingsdagen i december har jag även anmält Polly och till sista chansen den 28:e har jag nu anmält alla tre. Jag hoppas att det kan lätta något på spänningen och jag kan guida Axa på ett bra sätt i stället för att hon ska lugna mig.

Nu laddar vi om till kommande helgs Nosework tävling i Gällivare då Axa har premiär i TSM tävling och hennes syster Nova gör sin 2 och 3 start i TSM.

Idag har Axa provat att tävla rally i ridhus för första gången vid Aulis i Luleå. Det var ett fräscht ridhus med bra underlag.  Lite pirrigt att se hur hon reagerade på att det var hundar runt omkring henne då hon var under tävling. Det gick två banor samtidigt och 4 hundar (2 till varje bana) var på uppvärmning.

Första banan för domare Bea fick vi en glad nyhet vid banvandringen. Hon hade tagit bort momentet "frestelsen" (!) pga att det inte rymdes. Det var inte bara en sten som släppte, snarare ett gruslass . Nå, vi hann bara till tredje momentet då hon fick syn på en spännande hög av något i hörnet. Måste bara springa dit och kolla. Sedan tog vi oss till målrakan och klarade bland annat "sitt, lämna, spring ifrån, kalla in". Det hade varit lite svajigt på uppvärmningen. På sista sträckningen hittade hon hästbajs som hon avvek från min sida för att äta upp och sedan kunde hon inte stå still när jag skulle gå runt, så där kom -10 till. Jag har inte sett protokollet då jag åkte innan prisutdelningen, då jobbet väntade i Kalix.

Andra banan för domare Elin, hade andra svårigheter. Det var ligg vid två tillfällen och det vill hon inte göra när underlaget är "kallt". Så där tappade vi poäng. Sedan sprang hon ut över bommarna som markerar banområdet när vi närmade oss kanten, så då var vi diskade och kunde lika gärna ta fram leksaken och göra någon kul på banan.

Det finns några aha upplevelser att ta med sig från dagen. Hon grejade sådant jag inte trodde hon skulle och hon grejade inte sådant hon borde. Hon har inte lika bra fokus nu som tidigare och det ställer till det lite. Förhoppningsvis kommer det tillbaka då hon landat lite i sin utveckling.

Om vi orkar väntar 2 nya chanser i Skellefteå på fredag...

Efter en 66 timmars arbetsvecka var jag idag ganska slutkörd och tog lång sovmorgon. Vaknade/steg upp först efter kl 13. Men jag hann ändå att bocka av några saker från min "to do" lista. En av dom var att ha pälsvård med Axa. Det blev således bad och klippning. Hennes päls hade blivit ordentligt lång, så jag valde att testa maskinklippning först för att slippa slita henne i pälsen. Ville ändå behålla så mycket som möjligt, då vi går mot vinter, så det blev 4:ans skär. 

Nu visade det sig att det blivit ovasst, så efter ryggen var klar valde jag saxen i alla fall. Vi flyttade oss till kökssoffan så Axa kunde ligga lite bekvämare medan jag jobbade mig igenom pälsen på benen och under magen. En hel del underull gjorde att jobbet totalt sett tog ett antal timmar. Men nu är vi klara och hon är tovfri och kortklippt.

Om jag lyckas pussla så vi kan delta i Luleås rallytävling nästa helg, kommer det att bli rackarns svårt att få henne att ligga ner på det kalla underlaget i ridhuset. Men å andra sidan hade hon blivit sandig i den långa pälsen, så det finns fördelar och nackdelar med allt.

Borta är lockarna och tovorna...

Om jag de senaste två åren kännt mig/oss otursförföljda och bara levt i ett svart mörker av tråkiga händelser vi inte kunnat påverka. Tror jag just nu att det finns en högre makt som ville oss väl idag. Efter att ha levt med oro hela förra veckan efter beskedet om Mizzies tumör och genom det gripit alla halmstrån som finns (bland annat pratat med "hen där uppe" och intensiv behandlat med Bioresonansterapin) var förhoppningen ändå inte så stor när jag lämnade Mizzie för operation i Töre i morse och prognosen var "så där".

Vi har försökt att göra Mizzies vecka så bra som möjligt. Igår träffade hon sin bästis Stimma och de två pensionärerna umgicks i hagen (busets tid är förbi, men de har ett speciellt band då de är jämnåriga och har umgåtts hela sina liv). Mizzie är även mycket förtjust i Stimmas matte Gunilla, som alltid varit med på allt kul, då Stimma är med i bilden.

Det har varit långa promenader, vi gick in till stan (och tillbaka) under helgen och "läste tidningen" efter Klaras gångväg. Många spännande dofter att klura på.

Mys stunder i fåtöljen framför tv´n eller i sängen laget runt i familjen. Där nosen puffar på handen så fort den slutar smeka/klia henne.

Någon extra godbit vid middagsbordet och lite nosework jobb med nosen.

Jag har scannat igenom henne med BICOM-apparaten och försökt komma åt det som framkom på mjälen osv. Vi hann inte med så många behandlingar som jag hade önskat då vi kom hem från Sundsvall sent på torsdag.

Nåväl, hon lämnades i morse och jag grät en skvätt på vägen hem och funderade om det var sista gången jag såg henne i livet. När sedan telefonen ringde med "Hemligt nummer" som avsändare, strax efter 9 tänkte jag f-n gick det så fort och bävade för vad veterinären skulle säga.

MEN... veterinären lät oväntat glad på rösten och berättade att de både gjort en ny röntgen och kompletterat med ett ultraljud för att få mer info inför operationen och nu finns inte längre "tumören" kvar på bilden. Jag fick själv se bilderna när jag hämtade hem henne under lunchen och det är onekligen skumt. Den "boll" som låg över mjälten är borta och på dagens bild ser mjälten helt normal ut.

Ingen av de tre veterinärerna på kliniken kan förklara fenomenet eller vad som hänt. Kanske gjorde hennes lipom som hon har på sidan en skugga, men normalt ska de inte synas på det sättet. Kanske hade mina behandlingar en effekt eller kanske tyckte hen där uppe att vi drabbats nog. Vi får nog acceptera att vad som hänt får vi aldrig veta... och vem bryr sig. Hon kom med hem och förhoppningsvis kommer inget bakslag av det.

Vi håller kontakten med veterinären och uppdaterar hennes status för ev fortsatt utredning om det tillkommer några nya symptom.

Det jag är mest tacksam för idag, är att vi inte valde att låta henne somna in direkt, utan ville prova alternativet att försöka rädda henne. Annars kanske hon fått dö helt i "onödan"...

... och ner som en pannkaka!

Vad är det med vår familjs otur de sista två åren? Jag förstår inte när det tänker vända... I lördags blev Mizzie äntligen svenskt rallychampion efter år av försök, hon som är så het att hon dansar på glödande kol bredvid mig. I måndags var vi till veterinären för en seniorkoll då hon varit lite ovillig att hoppa upp och ner i sängen/bilen sista veckorna samt att hon varit mer orolig och slickat fötterna osv när vi skulle somna. Mer skällig, ser sämre, hör sämre...

Veterinären kände igenom henne och hon visade inte någon speciell ömhet etc. Blodproverna var bra. Röntgen togs över buken och de såg ingen spondylos/problem med diskarna i ländryggen osv. Vi enades om att prova en långtidsverkande spruta mot ledvärk och så skulle veterinären gå igenom plåtarna mer ingående över området där organen ligger fler på varandra. Med ny utvärdering efter ett par veckor.

Under tisdagen ringde veterinären och meddelade att de gått igenom plåtarna och såg nu en stor tumör som troligen satt i mjälten. Det var svårt att se exakt var/hur den var placerad, det gör man inte förrän man kan se det direkt. Tre alternativ finns:

- Avliva direkt.
- Inte göra något, då växer tumören ytterligare och troligen spricker den och hon förblöder.
- Operera henne. Tumören/mjälten kan spricka under operation, vilket blir dödlig utgång. Den kan ha spridit sig till levern eller hjärtat, då genomför de inte operation utan hon får somna in. Den kan vara begränsad till mjälten alternativt om den sitter i en äggstock, den opereras bort och hon får en tid till på jorden.

Veterinären kunde operera direkt på tisdagen, men eftersom jag var på väg till Sundsvall beslutade vi att skjuta upp operationen till måndag. Förhoppningsvis hinner den inte spricka/hon blir sämre till dess. 

Att ev förlora tre hundar på 1 år och 2 månader, känns helt bizzart, alla med olika symptom. Mizzie är dessutom min ursprungs lagotto, orsaken till att 20 nya lagotto sett dagens ljus. Men nu får vi försöka tänka positivt, att hon inte får komplikationer innan måndag, att hon överlever operation, att tumören kan tas bort och att de inte ser någon spridning. Det vore ju ett under om något positivt också kan ske detta skitår...

Polly var också med till veterinären för besiktning av såren efter operation. Styngen vid juvertumören hade hon tagit bort själv och det såg ok ut. Biopsin på tumören visade att den mestadels var godartad, så den blev klassad så. Såret på halsen och det som finns bakom var ännu inte ok. Hon fick en kur Onsior utskriven och så gäller det att vakta Axa så hon inte är där och slickar på/under bodyn. Förhoppningsvis absorberar kroppen vätskan som finns bakom (inom ett par veckor) och styngen kan tas på fredag om sårkanten m.m. ser bra ut. 

Och så började Axa löpa på tisdag... ha ha lyckan är fullständig ;-) Hon har varit nosig ett tag och kissat över de andras pölar, så det var bara en tidsfråga när (inte om) nästa löp skulle komma. Tror det blir bra. Jag har anmält henne till rally 25:e november och 11:e december och just efter löpen brukar suget på att samarbeta vara som störst, så nu tränar vi in de moment hon inte kan ännu och så håller jag tummarna för championatet före årsskiftet.